DET HÄR ÄR EN TEXT OM MITT ARBETE

...OCH JAG TROR ATT HON LÄNGST NER I MITTEN KOMMER FRÅN KINA...

det är en del av mitt kandidatarbete i TEXTILKONST på HDK

INLEDNING

Jag tänker mig att detta arbete grundar sig på en rad flyktiga möten och tillfälligheter, och i ett behov jag har som handlar om att sortera. Jag tänker mig att dessa möten och tillfälligheter här är sammansatta och underkastade en slags övergripande vision.
Kanske är denna vision formulerad lika mycket utifrån ett sätt att arbeta på och de möjligheter och begränsningar som jag vet att detta medför som en tydlig bild av det som ska uppnås (själva visionen). Kanske är det så att jag valt detta sätt att arbeta på för att jag vill nå fram till det som jag vill uppnå, men det är lika möjligt att det motarbetar det.
Det ingår i ordet visions betydelse att det är någonting som inte behöver ha rimliga krav på att uppnås. På samma sätt ser jag någonting framför mig som inte kommer att kunna läggas ner i en bild. Men som i vilket fall kommer att få mig att ett upprepat antal gånger försöka.
I min vision ingår en uppfattning om vad en bild ska innehålla och hur de olika bildelementen ska förhålla sig till varandra, människornas placering i relation till varandra, den mängd rött jag bör använda i förhållande till det vita. Den variation av täthet av linjer som är nödvändig. De sätt på vilka jag får använda mig av bildelement i olika skalor, de sätt på vilka jag får sätta dem samman. Detta är konkret och inte omöjligt att uppnå även om jag ibland kommer att begå misstag som får rättas till när de upptäcks.
Sedan kommer det med ord mer oförklarliga. Kanske ser jag en viss nio timmar lång film från Filippinerna framför mig, en särskild pjäs jag sett flera gånger i olika länder, ett stort skönlitterärt verk som jag läst en gång.
Även om de flyktiga möten jag tidigare nämnt inte alltid har haft en direkt påverkan på just detta arbete tänkte jag nämna tre, varav det tredje har varit det mest betydelsebärande.

JAG TRÄFFAR EN KVINNA SOM MATAR SNIGLAR I AVLOPPEN

Jag är på väg till busstationen i centrala Glasgow och väntar vid ett övergångsställe. En kvinna står bredvid mig. Hon har en gul regnrock, en sydväst och en skottkärra. Jag blir nyfiken, hon smälter liksom inte in i stadsmiljön men är ändå där med en självklarhet. Hon lägger märke till att jag uppmärksammat henne och berättar att hon samlar bröd från restauranger. Brödet ger hon till sniglarna i avloppen. Det är en slags välgörenhetsverksamhet som hon är engagerad i, på eget initiativ. Hon berättar att sniglarna lever bland skräp, och för att jag ska förstå vilken slags miljö de befinner sig i räknar hon upp vilket slags skräp det handlar om: tamponger, hår, plastdetaljer, bindor, motoroljor. Jag ser några baguetter under plasten som täcker skottkärran.
Vi följs åt över övergångsstället och fortsätter tillsammans. Vi stannar till och går in på en restaurang. En servitris känner igen kvinnan och hämtar några påsar i köket utan att säga någonting. Det är så mycket bröd att jag måste hjälpa till att bära. Jag känner att jag inte kan lämna henne nu, jag vet inte hur hon då skulle bära sig åt med brödet. Vi följer St Vincent Street, går sedan över Newton Avenue och kommer oförväntat till ett slags hål i marken intill ett garage. Jag vet inte om man kan kalla det vattenfyllt för jag har aldrig sett någonting liknande. Hon berättar att det finns fyra liknande platser som hon regelbundet besöker, det är mycket arbete just nu eftersom det är den tid då sniglarna förökar sig med största hastighet. Hon häller målmedvetet ut brödet i hålet, och det försvinner. Hon visar mig sedan en snigel, det ser ut som om den simmar på vattenytan. Kvinnan säger att det inom kort kommer att dyka upp fler. Tyvärr måste jag gå just då eftersom jag antar att jag redan är sen.

JAG TRÄFFAR HENRY

Jag sitter på Bookfinders café i Belfast, jag sitter ganska ofta där år 1996. Lärda kvinnor läser i stora böcker. På en av väggarna hänger Samuel Beckett och ställer krav på mig. På kvällarna tar man med sig eget vin och någon läser dikter. Men nu sitter jag bara där och en man sätter sig bredvid mig. Han börjar att prata om kriget i forna Jugoslavien för han var där som gerillasoldat. Trots att han inte hade haft någon egentlig relation till landet hade han anslutit sig till en grupp serbiska nationalister. De var engagerade i handlingar som sabotage och bakhåll. Det tar inte så lång tid innan jag förstår att detta är en krigsskadad gerillasoldat. Jag tror att det är kroppen som avslöjar honom. Den ser konstig ut, ja det är någonting krigsskadat över den, inget blod eller synliga skador men någonting stumt, okontrollerat och enligt mina tidigare något bristfälliga referensramar typiskt krigsskadat. När han tar fram bilder på stympade människor från innerfickan av sin jacka förstår jag att jag haft rätt. Det är två svartvita bilder. Människorna saknar armar och ben.
Jag följer med honom när han vill visa mig en delfin som han har ristat in på en bänk. Det är bara tre kvarter därifrån. Barnen längs vägen verkar känna honom de pratar naturligt och lekfullt med varandra. Jag förstår att han heter Henry. Delfinen är inristad på bänkens högra kant med en fickkniv. Jag ristar in en fågel en bit ifrån Henrys delfin. Innan jag går får jag ett vykort föreställande en kvinna i en prickig klänning som röker en cigarett. Trots tydliga olikheter säger han att den påminner honom om mig och att jag får det gratis eftersom jag är hans vän även om han egentligen tänkt sälja den till någon.

JAG TRÄFFAR ROB THOMAS

Jag sitter bredvid en man på ett flygplan, han undrar om jag klarat mig från orkanen och jag säger ja. Så ser jag mig omkring och märker att hans hand är skadad. Jag tror först att han har gjort sig illa på ett lindrigt sätt, någon slags stukning eller något som gått sönder och håller på att läka. Jag säger att jag ser att hans hand är i ett slags enklare bandage och han säger ja.

Det ser ut som om han vill fortsätta att prata om det och eftersom jag intresserar mig för detta slag av förgänglighet fortsätter jag att fråga saker. Det visar sig att hans tumme slitits bort i en olycka. Han berättar att han arbetat på en fabrik och att olyckan inträffade redan under den tredje arbetsveckan. Han hade arbetat vid en maskin. Det verkade handla om en mekaniskt kontrollerad arm som uträttade en omrörningsprocess, mannens uppmärksamhet var på annat håll och maskinen tog tag i den högra handen och drog den med sig. Han var helt maktlös inför maskinens våldsamhet, det svartnade för ögonen även om han bevarade medvetandet. Han visste inte hur långt själva händelseförloppet var, förlorade helt känslan av tid såsom av rum, till och med förnimmelsen av smärta var förlorad. Efteråt hade han förstått att det till slut var mannen som ansvarade för maskinen till höger om honom som hade slagit av strömmen till samtliga maskiner och därigenom orsakat tre timmars produktionsuppehåll på grund av en oförutsedd komplikation. När allting var över var tummen i vilket fall borta, sen dess har han regelbundet haft kontakt både med läkare och advokater.
Det dunkar fortfarande nu, två år senare, han kan känna det under samtalet. Vi tittar på handen tillsammans. Han visar mig hur de hade tagit en nerv från underbenet för att laga delar av handen. Jag får se det långa ärret från platsen där nerven suttit.

THE MUSCLES OF THE HAND

These consist of –
(1)The muscles of the Thenar or Thumb eminence.
(2)The muscles of the Hypothenar or Little Finger eminence.
(3) The Interosseus muscles.
The muscles of the Thenar eminence are –
(a) The Short Abductor of the thumb to the outer side.
(b) The Short Flexor of the thumb to the inner side.
(c) The Opponens of the thumb deep and between the two.
Abbducting the thumb is to carry it outwards – the web between thumb and index finger is straight.
Adducting the thumb is to bring it from this position towards the index.
Extending the thumb is carrying it backwards – the web is twisted back.
Flexing the thumb is to carry it forwards – the web is twisted forwards.
Opposing the thumb (Opponens) is continuing the movement of flexion so that the thumb is brought over to the little finger, which can slihtly “oppose” as well.

SYSTEMET

Jag tänker på systemet världen och det som finns i den, alla parallella världar, människor med vanor och behov, alla med varsitt system som växer och växer in i det oändliga, en helhet ofattbar för den enskilde. De jag passerade på gatan idag, de vaknade också imorse. Jag kan nästan inte tro att det är sant.
De måste alltså ha vaknat, utfört olika invanda handlingar. Alla oberoende av varandra men utifrån ungefär samma behov, av denna anledning med vissa undantag samma handlingar. Sedan går de ut, det är där jag sedan ser dem. Någon släpar på tunga väskor i riktning mot tågstationen samtidigt som kvinnan (som arbetar i någon av butikerna i det stora köpcentrat som jag dagligen passerar) pratar med kvinnan som arbetar i butiken intill på byggnadens baksida. Och så fortsätter det.
Jag tänker att jag vill förstå någonting genom att göra en bit värld själv. Bygga människorna, arbeta med miljön omkring dem, konstruera bostadsområden som de hör till. Ganska försiktigt, utan att göra alltför stora närmanden, jag vill bara att de ska stå där och höra till någonting.

VAD SOM FINNS

När man ska göra en bild tänker jag att man måste veta vad som finns, jag brukar alltid komma fram till ungefär samma slutsats. Att det finns människor, djur, träd, hus, växtlighet, berg, sjöar och vattendrag. Sen kommer jag inte längre, det verkar som om det här är vad jag har att tillgå. Sen kommer jag på några ytterligare saker, sådant som finns men inte syns som vatten- och luftturbulens och väderleksförhållanden. Jag undrar alltid om det kan stämma att det inte finns någonting mer, men kommer inte på någonting av betydelse.
LEKER JAG?
När jag var barn hade jag tillgång till ganska många människor, för att inte säga ett obegränsat antal. Jag kunde skapa dem lätt efter det att en avlägsen släkting dött och hennes gamla kläder hamnade i några lådor i vår lägenhet.
Människorna som oftast fanns var cirkusdirektören, balettdansösen, den där kvinnan från Vietnam, han mannen med mustasch och hon som tämjde lejon.
Jag har under en period undrat om jag leker och slår upp ordet lek i Svenska Akademins Ordbok.
lek, spel, kamp; vbalsbst. till LEKA, v.)
1) sysselsättning (särsk. o. urspr. i förening med mer l. mindre livlig kroppsrörelse) utan egentligt allvarligt l. praktiskt ändamål o. av­sedd att bereda nöje o. förströelse; särsk. om dylik sysselsättning hos barn (ett ensamt l. flera tillsammans), ofta åsyftande att efterlikna de vuxnas (ändamålsenliga) verksamhet; i äldre tid äv. i allmännare anv., omfattande äv.
Jag tycker inte att det stämmer och slår även upp ordet i Bonniers ordbok. Det står att lek är någonting som inte görs på allvar (men ofta efter bestämda regler). Jag blir överraskad och tänker att jag i så fall aldrig har kunnat leka. Kvinnan från Vietnam var helt på allvar. Jag får en bekräftelse av bilden. Inte en aning distans, ingenting av förströelse, inte heller någonting livligt.
Jag ser ingenting i den vietnamesiska kvinnans ansikte som avslöjar att detta inte är på allvar. Jag undrar vad jag i så fall menar när jag tänker att jag leker. Kanske är det en slags frikoppling, en distans till verkligheten, att jag hittar på egna men fullt verkliga villkor, bestämmer de egna bestämda reglerna utan att ha grunder och tydlig förankring, men med en låtsad förankring, för den sakens skull inte en mindre verklig sådan. När jag undrar om jag leker handlar detta inte om ett omyndigförklarande av mitt arbete utan kanske snarare om ett förhållningssätt, kanske rent utav en upphöjning.
Jag lånar boken ”Den lekande människan” av Johan Huizinga och redan på sidan 14 hittar jag någonting som ger mig stöd i mina tankar om att lek är på allvar.
Såsom jag förstår det menar han att det brukar ingå i vår föreställningsvärld att lek och allvar är motsatser och att vi tänker oss att detta är någonting ursprungligt.
Han tänker sig att denna föreställning kan motbevisas ungefär på detta sätt. Han provar påståendet genom att likställa lek med icke-allvar (det vill säga lek är icke-allvar), något man får tillåtelse att göra om man menar att allvar är motsats till lek. Han menar att detta är intetsägande eftersom det utelämnar viktiga aspekter av lekens egenskaper. Att man lätt kan motbevisa påståendet eftersom man inte kan säga att lek inte är allvarlig och att det dessutom inte berättar någonting om just lek eftersom det finnas så många andra fundamentala livskategorier som också skulle kunna falla in under begreppet icke-allvar att det blir meningslöst för att beskriva ordet lek.
I boken står det vidare att leken är gemensam för både djur och människor och att den ligger utanför begrepp som dårskap och klokhet, sanning och osanning, gott och ont, dygd och synd. Huizinga menar att leken har en djupgående självständighet eftersom den inte går att placera i samma kategori som någonting annat som vi företar oss. Leken följer inte heller någon logik. Det som framför allt kännetecknar lek är att det är ett fritt handlande, om den är påtvingad slutar den genast att vara lek.
Något som gör mig fundersam är att Huizinga skriver att leken ligger utanför det “vanliga” eller det “egentliga” livet. Han går så långt att han menar att det är en flykt från detta liv in i en värld som endast finns tillfälligt, till någonting som inte finns i egentlig mening. Jag värjer mig genast mot detta påstående och slutar att läsa ur boken ”Den lekande människan”.

DET JAG VET OM MÄNNISKORNA I BILDEN

1. Jag tror att hon som från början stod högst upp till vänster, men som förlorade sitt huvud under det att jag tog bort henne därifrån och senare hamnade längst ner i mitten, kommer från Kina. Hon reciterar ofta långa stycken ur boken ”Mannen som älskade öar” av D.H. Lawrence. Hon har lärt sig dem utantill eftersom hon tycker om berättelsen.
2. Jag vet att en av personerna i bilden har förlorat ena handen i en olycka på en fabrik. Eller närmare bestämt hela armen. Olyckan inträffade vid tretiden efter det att han haft en paus under vilken man diskuterat en känslig politisk fråga, antagligen var han därför inte lika uppmärksam. Han hamnade på ett sjukhus direkt efter händelsen, där han lades in i ett rum som han delade med en annan person i korridor nummer tre.
3. Det visar sig att en av männen har två likadana hundar. Det är Bayerska viltspårshundar. Han tänker ofta att han ska på promenad runt en viss sjö. Men oftare blir det så att han motionerar dem i trapporna i ett av höghusen i närheten av där han bor. Han vet att det låter märkligt men hundarna tycker om att gå i trapporna och han själv har inte heller någonting emot det.
4. Jag tror att kvinnan högst upp har problem med armarna. Hon brukar åka på utflykter och mata fåglar. Hon ser i ögonvrån när de kommer emot henne och hon tycker om det.
5. Den svarta mannen som bor i bostadsområdet som ligger i det hörnet har fått en insikt tror jag, han ser de stora isbergen smälta in i havet och han ser oroliga moln som sprider vatten över isen så att den försvinner ännu fortfarande.
6. Jag vet inte så mycket mer om mannen högst upp till vänster än att han liknar Alfred Nobel. Han har hittat rocken han bär i en kontainer där man lämnar sådant man inte vill ha till välgörenhetsaffärer. Det var lätt att dra ut påsen den låg i eftersom kontainern var full. Det han letade efter var egentligen ett par byxor men eftersom rocken klädde honom blev han ändå glad över att hitta den.

7. Hon som ligger ner i bilden har ramlat. Det är svårt att veta vad som orsakade fallet. Mannen som äger de två bayerska viltspårshundarna hittade henne under en promenad. Hon verkade ha fått en minnesförlust. Det visar sig att hon hamnar på samma sjukhus som mannen som varit med om en olycka på en fabrik. Hon läggs in i korridor nummer två och de möts en gång i sjukhusets matsal.

JAG IFRÅGASÄTTER SEDAN MÄNNISKORNA

Jag bygger upp olika områden omkring människorna. I det högra nedersta hörnet ett bostadsområde och i det vänstra översta ett annat. Tänker mig att det är här som människorna bor.
Under mannen som saknar en arm placerar jag en planritning på en fabrik, jag tänker mig att det är här som han har skadat sig. Jag markerar ut olycksplatsen med pilar, gör streckade linjer och tänker mig att mannen har rört sig längs dessa linjer tidigare under dagen. Jag placerar en planritning, antagligen över ett sjukhus, ovanför honom. Under planritningen på fabriken breder själva fabriksområdet ut sig. Det kommer föroreningar från två skorstenar. Jag placerar två sjöar under byggnaderna, förenade genom är en kanal. Jag markerar ut att det är två kilometer från fabriksområdet till sjön.
Jag måste titta så länge att jag ser sönder det. Eftersom det är någonting som inte stämmer måste jag fortsätta trots att det inte ger någon klarhet. Jag undrar om jag placerat sjön på rätt plats. Om byggnaderna är tillräckligt trovärdiga. Om de måste flyttas för att göra plats åt sjön om jag bestämmer mig för att flytta den högre upp.
Jag ifrågasätter sedan människorna. De förhåller sig inte till någonting av det som händer runtomkring. Ett tag vet jag inte ens om jag vill att de ska vara kvar. Men jag avfärdar tanken på att ta bort dem som förhastad och grundad endast i en osäkerhet.
Jag funderar över om en grupp med djur ligger och vilar i ett skyddat område i mitten men fortsätter att hålla mig till kanterna. Kanske ligger problemet i att jag inte har mod nog. Jag ritar ett får på ett papper, kanske är det ett av djuren. Först tror jag att fåret ligger ner men det verkar vara på väg att resa sig utan att få ordning på benen. Det kanske är lika bra, jag föreställer mig en grupp får som alla försöker att resa sig på ungefär samma sätt utan att få ordning på benen. Bilden av detta roar mig när jag tänker på det. Men det kanske hör till en annan bild eftersom jag bygger en stadsmiljö nu och försöker att hålla mig till det.

Allt det vita besvärar mig. Jag får för mig att ingenting kommer att hända där, även om jag vet att jag inte kan förvänta mig att redan nu veta allting. Faran finns alltid att allting slutar här på grund av en eller annan oförväntad händelse. Att jag dör under en spårvagn imorgon eller att jag bestämmer mig för att bli nunna i något långt bort beläget kloster och reser på onsdag. Då måste jag ha kommit så långt som möjligt och veta så mycket som möjligt. Så i väntan på att fabriksområdet ska uppenbara sig broderar jag röd mark under de tre bostadshusen högst upp till vänster. Det blir några öar, varje hus på en egen ö.

SHANKHILL ROAD

När jag tröttnar på mig själv eller upplever att jag förlorat riktningen tänker jag att jag inte bor på Börsåsgatan utan på Shankhill Road där jag har tre barn som deltar i den protestantiska barnverksamheten. Det hänger brittiska flaggor längs hela gatan och trottoaren är målad i de brittiska färgerna vitt, rött och blått. Någon har tänt eld på gräset som de där tre träden är planterade på, intill en av välgörenhetsaffärerna.
Jag tror att jag försöker att förstå någonting. Ibland vet jag inte om det spelar någon roll vad det är som jag förstår. Det kanske räcker med att veta att det är två kilometer från en plats till en annan.
Jag klipper sönder en bläckteckning som jag har gjort och sätter ihop den igen.
Hon bor inte här. Hon bor på Shankhill Road.

FÖRBI STADSMISSIONENS HEM FÖR HEMLÖSA

På väg hem cyklar jag alltid över Hisingsbron förbi Stadsmissionens hem för hemlösa. Ibland träffar jag mannen från Newry, han som inte har någonstans att bo, det händer att jag bakar bröd åt honom och syr pappersdekorationer med meddelanden på som jag lämnar när jag passerar.
I närheten av Stadsmissionens hem för hemlösa, på en skyddad plats på ena sidan av en tunnel, är två tält uppställda. Någon har dekorerat det ena tältet med plastblommor. När det är mörkt ute lyser det ur tälten. På morgonen kan man se dem som bor där skala av plasten runt koppartråd. Plasten ligger ofta på maken och först tänker jag att någon ordnat dem på ett estetiskt tilltalande sätt i olika formationer utifrån en känsla för färg och linjer. Att man på ett medvetet sätt lagt dem tillrätta och driven av en lust till konstnärligt undersökande gör nya kompositioner dagligen. Jag ändrar uppfattning efter att ha förstått att de utför arbetet drivna av ambitioner som ligger närmare överlevnad än gestaltning.
Jag undrar vart alla kläderna kommer ifrån. De ligger på andra sidan tunneln. Jag kan inte förstå deras inbördes sammanhang rent storleksmässigt och uttrycksmässigt. Jag kan bara fastställa att ingen vill ha dem. En dag plockar jag upp en blommig klänning. Jag tvättar den och slänger den sedan.
Ibland gör de som befinner sig i området upp eldar där de bränner plasten från koppartråden, jag känner igen lukten från besök i länder utan sophantering. Ibland står eldarna och brinner obevakade och ibland ser jag någon i närheten som drar en vagn eller hackar i marken med en pinne. Det märkliga är att jag inte kan kartlägga människorna eller få en uppfattning av hur många det är som rör sig i området hur många gånger jag än ser dem. Det verkar vara ett stort antal människor eftersom jag ser nya hela tiden och jag ser nästan alltid bara en person åt gången, aldrig fler än två.
En natt sitter en ensam man på marken framför ett nav från en bil, han använder den som bord ser jag. Jag tänker att jag cyklar igenom hans vardagsrum, blir lite generad över att ta mig sådana friheter och hälsar. Han hälsar tillbaka.
En dag är tälten borta. På platsen ligger ett antal blå luftmadrasser, några gröna sovsäckar, en röd täckjacka, några plastpåsar, utspridda föremål som åter får mig att tänka på konstnärliga undersökningar av färg. Människorna i området fortsätter att elda plast.

JAG PRATAR MED BRITA KAJSA KARLSDOTTER

Jag har tagit det här beslutet att bara brodera med rött på vitt, jag gör det för att jag tänker att det är broderiets motsvarighet till svart-vitt. Ibland söker jag bekräftelse på mitt beslut hos Brita Kajsa Karlsdotter eftersom även hon broderar med rött på vitt. Jag tänker att vi därför förstår varandra.
När Brita Kajsa var barn led hon av epilepsiliknande besvär. Det hände att hon fick tio anfall under en timme. När hon sedan befriades från detta såg hon det som ett bevis på Guds existens. Brita Kajsa Karsdotter broderar gärna bokstäverna Ä R T H G, de står för meningen Äran TillHör Gud. Ibland tror jag att det bara är vi som kan förstå den här begränsningen att bara brodera med röd tråd på vitt tyg och vikten av att följa just detta.
Brita Kajsa broderade tills hon blev 98 år, människor omkring henne brukade säga att hon utstrålade tacksamhet och glädje.

INTE LÅNGT SENARE KLIPPER JAG BORT TRÄDET

Jag bryr jag mig egentligen inte om människorna ett tag utan är mest intresserad av förhållanden som väderlek och turbulens och av hur området ser ut. Men jag tänker att hon som står i vänstra hörnet måste bort, jag har funderat över det länge. Hon får mig alltid obemärkt på dåligt humör eftersom hon är på fel plats, ändå har jag har inte gjort någonting åt det. Jag tar bort henne och tänker att jag kan placera henne någon annanstans men huvudet går av och jag tänker att det var bäst så.
Jag går tillbaka till fabriksområdet, det verkar saknas en byggnad. Jag lägger till en fabriksbyggnad. Konstruktionen är lite besvärlig, jag vet först inte om jag kommer att få ihop den. Jag tror att den behöver sju stora fönster upptill, sju mindre nedanför, sedan sex på kortsidan.
Jag försöker att hitta felet. Det måste vara hunden. Jag bestämmer mig för att flytta på den, samtidigt täcker jag över ett oväder på en bläckteckning. Besluten verkar riktiga, men jag får en känsla av att hunden inte hör hemma någonstans och det ger mig olustiga känslor en tid.
Jag har broderat två harar som rör sig i riktning mot mannen som liknar Alfred Nobel, det var hans hund jag var tvungen att ta bort. Den vänstra haren kastar sig över den högra. Jag tror att det kommer att sluta med att den ena haren skadas på ett ödesdigert sätt eftersom jag har läst att sådana händelser kan förekomma i boken Animals at war. Jag har problem med den vänstra harens öron och lämnar spår av bläck då jag beslutar mig för att de ligger ner istället för att stå upp.
Jag täcker ytor och gör linjer med olika avstånd emellan. Fortsätter att bygga upp områden som människorna hör till. Det börjar kännas viktigt att det finns en balans i bilden mellan de olika slags täthet i färg som uppstår genom att det finns olika avstånd mellan linjerna.
Jag broderar fler väderleksförhållanden. Kallfront med hastig rörelse. Kallfront med långsam rörelse. Sedan något oväntat en cyklon med tillhörande fronter ovanför bostadsområdet i det vänstra hörnet. Jag undrar om det var onödigt men bestämmer mig föra att inte fästa mig vid det.
Ett tag tror jag att detta kartläggande av någonting vanligtvis i bild osynligt är det viktigaste. Ingen skulle ana att det fanns en kallfront där om jag inte broderade den. Jag kartlägger bostadsområdena, är intresserad av hur de ligger i förhållande till den nordliga riktningen. Jag har intresserat mig för hur långt bort sjön är i förhållande till fabriksområdet.
Jag broderar några fåglar nedanför en av kvinnorna. Jag broderar ett träd och eftersom jag tycker om trädet börjar jag att brodera ett till.
Jag har fått för mig att jag inte kan veta någonting mer innan det andra trädet är färdigt. Jag arbetar därför på trädet hela tiden. Först hela stammen har jag bestämt mig för sedan grenarna och bladen. Det blir som en tillfredsställande tvångsmässighet. Jag kan inte veta någonting innan trädet är färdigt, inte ens någonting om den påbörjade fågeln bestämmer jag mig för. Jag ser fram emot fågeln. Tänker mig några till i en slags okontrollerad rörelse kanske med pilar som riktningar för att man ska förstå att det är rörelse just där. Bygger upp en längtan efter att arbeta med det. Undrar varför jag är så bestämd med denna påhittade och grundlösa regel. Är det för att jag behöver känna att jag har kontroll, för att jag vill ha någonting att förhålla mig till, för att jag leker en lek?
Jag försöker att få ihop allting på ett sätt som gör att jag tror på det men jag blir tveksam när jag ser hur trädet tagit över en så stor del av bilden. Jag blir bekymrad över att trädet ser så välanpassat ut. Kanske hjälper det om ena sidan blir överbelastad av grenar tänker jag och börjar att göra fler grenar på den högra sidan.
Inte långt senare klipper jag bort trädet, jag klipper det i fyra delar, återanvänder tre.
Jag täcker sedan över fåglarna som jag gjorde efter trädet. Två syns ändå delvis. Jag broderar över den ena så att man inte ser att det är en fågel.
Jag syr fast en ny bit tyg på det tomma området och broderar ögrupper i ett hav. Jag upplever att det fyller ett stort behov som jag inte tidigare kunnat förutse. Ett behov av någonting parallellt, någonting som inte finns just där man ser det utan eventuellt bakanför eller någon annanstans.
Jag försöker att se till behoven av olika bildelement fördelade på det särskilda sätt som gör att bilden fungerar. Det får mig att brodera någonting som jag senare förstår är en klimatologisk och oceanografisk karta. Det får mig att efter detta brodera två likadana bayerska viltspårshundar. Jag läser att det är en förhållandevis ovanlig hundras.